Vi träffar Frank Valdor på hans exklusiva kontor inrett helt i rött av Günter Belzig. Han börjar genast prata engagerat om sitt nya författarfynd: Arne Isaksson Travpoet och missnöjespolitiker från Trelleborg och som sagt, ännu en av Valdors "berömda manliga ensamstående författare".
 
- Första gången jag kom i kontakt med Arnes dikter var på Jägersro. Han hade tryckt några dikter direkt på tallriksunderläggen i restaurangen. - Det var ett märkligt sätt att presentera poesi på. - Ja men samtidigt ett helt nytt sätt att nå den litterärt ointressade publiken. - Det låter nästan som ett skämt. - Det var det sannerligen inte. Det var poesi med en enorm potential! Det såg jag direkt. Jag tog genast kontakt med Arne. Han visade sig vara en van spelare och avböjde genast mitt erbjudande att ge ut hans dikter på mitt förlag. Han visade ett tydligt förakt mot förlagsbranschen, som han ansåg var helt monopoliserad, samtidigt som han var en fanatisk motståndare till bibliotek, bibliotikarier och bokbussar samt även författare. - Men du lyckades övertala honom till slut? - Ja, men det tog några år. Jag och Arne träffades ofta i stallet. Vi är båda travintresserade män med en stor kärlek till hästen. Det som hade hänt var att Arne hade skrivit en självbiografisk roman; "Seger" heter den. Han hade tryckt upp den själv men misslyckats med distrubutionen. Han vägrade att låta biblioteken köpa in några exemplar och han var helt okänd på den tiden, så boken föll i glömska, du vet, det är nödvändigt att ha ett förlag i ryggen. Jag träffade Arne och han berättade om boken som jag aldrig hade hört talas om. Jag fick läsa den och frågade om jag fick köpa hela upplagan som ändå bara låg och möglade i hans garage. Arne, stolt som han var, vägrade till en början, men ändrade sig till slut. Hans spelskulder var för stora. Jag ändrade omslaget och lyckades marknadsföra boken väldigt väl. Nu är vi uppe i tredje upplagan och den har sålt på bra. Hittills cirka 20 000 ex vilket är väldigt bra för en debutantroman, säger Frank Valdor och lutar sig tillbaka i sin kontorsstol av röd formgjuten plast.



- Det var alltså inte främst dikter som han ägnade sig åt i början? - Nej, han hade skrivit en roman först som sagt, och att det skulle bli travpoesi var inte direkt planerat. Arne hade så där i förbifarten vid olika travtillfällen bara spontant börjat skriva dikter till hästens ära, uppe i restaurangen på bordsunderläggen. Restaurangägaren, en god vän till Arne, uppmuntrade honom att fortsätta. Till sist undrade folk vem det var som skrev sådana fina häst- och travdikter på underläggen och frågade om dom inte gick att köpa i samlad form. Många tyckte dom var så bra att dom tog med sig underläggen hem från restaurangen och det blev ohållbart i längden. Så det var egentligen restaurangägaren som kom till mig och tryckte på och jag lyckades övertala Arne, eftersom han såg att det fanns ett stort intresse - Och nu är då den första diktsamlingen klar. "Häst" heter den kort och gott. - Just det, rykande färsk och fler ska de bli. Vi kommer att ge ut en samling dikter som Arne skrivit om Egoboy - denna legendariska skånehäst som Arne älskade. Den ska vara klar lagom till julhandlen. - Vilka är Arnes läsare? - Främst travfolk så klart, men framförallt många ungdomar som finner hans poesi rak och koncis. - Många hästflickor kanske? - Nja, men en stor läsarkrest som börjat få upp ögonen för Arne nu är ridande poliser. När man träffar Frank Valdor ringer det hela tiden på kontoret och han verkar ha tusen projekt i gång samtidigt.

Jag får honom ändå att läsa några travdikter:

Bä Bä svarta häst
Har du någon man

Dina gaddar skiner
som Sai Babas Jaguar

Gnägg, gnägg lingonskägg

och
Två par
strumpor
åt lille
lille

bror

och den långa
ludna svansen

 




BOK FÛR ALLE