JESPER OLSSON
I FÖRSTA DELEN av sin ABC för läsare berättar Ezra Pound anekdoten om Agassiz och fisken. Den handlar om en student som får i uppgift av Agassiz, att beskriva en solfisk (Ichtys Heliodiplodikus) och som angriper sitt ämne på det förväntade viset: han börjar med att konstatera namnet på fisken, följer upp med en längre art- och familjebeskrivning, för att sedan skriva en kortare essä. Agassiz är emellertid inte nöjd, utan ber honom titta på fisken och efter tre veckor har den ruttnat till oigenkännlighet - men studenten, skriver Pound, har lärt sig något.
Ärendet med denna historia är tydligt: man måste lära sig att se tingen innan man diktar. Men här finns också något mycket typiskt: solfisken som sakteliga vittrar bort är av underordnad betydelse - han eller hon kunde ha varit en gädda eller mört, kunde också ha varit ett hjul, en penna, en gök - vad vi ska lära oss är att Se, inget annat. Fisken reduceras i anekdoten till ett tomt tecken. Den är dessutom exemplariskt död, ligger blick stilla på land. Vad man än lyckas uppfatta genom att stirra på den i tre veckor, så inte har det med solfiskar att göra. Exemplet talar sitt tydliga språk: vad som krävs är en kritik mot seendets hegemoni i vår kultur. Nej, rättare sagt, vad som krävs är en kritik av erfarenheten, uppfattningen, ordbruket av fiskar i litteraturen.
I det senaste numret av 90TAL (nr 18/1996), som ägnas djuren och naturen i kulturen finner man bland annat en genomgång av den samtida naturlyriken signerad Carl Henrik Fredriksson. I denna essä läses två av våra skickligaste naturpoeter, Bengt Emil Johnson och Staffan Söderblom, samtidigt som några yngre lyriker lyfts fram. Det är en intressant text. Den handlar om språk och natur, om subjekts- och objektsupplösning och om några djur - men ingenstans nämns något om fisken eller fiskens röst. Varför inte? frågar man sig. Och varför utelämnas medvetet Gunnar D Hansson, som skrivit en av de viktigaste och mest sensibla diktsamlingarna om fiskar (Olunn, 1989)? Är det så, att fiskens röst är naturdiktningens blinda fläck?
Naturens röst har ju i alla tider omhuldats av poeterna. Orfeus arv vilar tungt på deras axlar och eftersom denne grekiske halvgud kunde kommunicera med djuren, borde väl inte de sentida ätteläggarna vara sämre. Av någon anledning tycks emellertid denna röst sällan inbegripa fiskarnas. Själva fiskmotivet är knappast sällsynt i dikt, men deras läten, deras röster... Man kan bara konstatera, att oftast hör man ingenting. Någon ser, men det är sällan gäddan, öringen eller ålen.
Några undantag finns dock. Under romantiken finner man exempelvis bröderna Grimms "Fiskaren och hans hustru". I denna saga tilldelas flundran en kraftfull röst då den fogligt uppfyller hustruns önskningar - men fisken är egentligen utbytbar, är inget annat än ett redskap. Ett besläktat men mer oförväget steg mot skildringen av en fiskens röst togs av en av litteraturhistoriens randfigurer, engelsmannen George Rooper. Han gav under den realistiska romanens storhetstid ut sin The Autobiography of the Late Salmo Salar, Esq. comprising a narrative of the Life, Personal Adventures and Death of a Tweed Salmon (1867). Här finner man ett konsekvent genomfört försök att skildra det inre livet hos en lax, inte minst dess upplevelser av fiskaren. Rooper vinnlägger sig om att överskrida sitt mänskliga medvetande och låter fiskens perspektiv reglera framställningen - men han kan förstås inte, vid denna punkt i litteraturhistorien, göra annat än att använda de ord och fraser vi är bekanta med.
Det kanske djärvaste försöket hittills inföll några decennier senare. I Christian Morgensterns dikt "Fisches Nachtgesang" har det antropomorfa perspektivet fått sig en ordentlig knäck, även om det inte övergetts helt. Hans dikt består enbart av liggande streck och bågar - av det slag som brukar markera stavelselängden hos versfötter - och bildar i sin helhet en oval form, som kan betraktas som en öppen mun. Dikten vill, får man anta, gestalta fiskens andning eller något liknande. Det är inte så illa, även om själva metoden dras med vissa semantiska begränsningar. Man kunde tro att Morgensterns ansats skulle förvaltas och utvecklas på modernismens experimentalfält, men icke. Det finns säkerligen flera skäl till det, kanske inte minst att denna litteratur gärna vände ryggen till naturen i sin vurm för det urbana livet. Hur som helst blev Pounds förfarande tongivande. Fisken var ett ting att betrakta men dess röst klingade ohörd under vattnet.
Det ser alltså inte så ljust ut, men situtationen skulle kunna vara en annan. I sin dikt "Översättaren" (Ty, 1993) skriver Werner Aspenström: "Beställningar strömmade in från diverse varelser / som ville få sina läten tolkade. / Blankfiskarna, ja även löjan begärde / att med bevarat skimmer bli skriven." Detta är ett rimligt och estetiskt berikande krav, som nu är moget att hörsammas. Tidigare kunde poeten urskulda sig med hypotesen om fiskars stumhet, men den har genom modern teknologi och iktyologi grundligen raserats. Det går nu utmärkt att lokalisera och spela in fiskars olika läten, vilka skiljer sig åt en hel del, allt beroende på art, sinnesstämning hos fisken - aggressionsläten, läten från leken, vardagliga läten - vattentemperatur, djup och olika förhållanden i den specifika biotopen.
Ett sådant inspelningsprojekt har också genomförts och man kan på kassettbandet Sötvattenfiskarnas läten (utgivet av Naturskyddsföreningen) ta del av resultatet. Fiskarnas läten har dessutom, i den medföljande foldern, illustrerats genom olika metaforiska omskrivningar - om abborren: "Hanen stånkar som ett ånglok." Om vetenskapen nu tagit detta steg, borde det väl inte vara omöjligt för poeterna att ta nästa, mot en mer estetiskt sofistikerad gestaltning av fiskens röst. De begränsningar som vidhäftar det statiska betraktandet och avbildandet har länge uppmärksammats, och den processuella poetiken, mer inriktad på mimicry än mimesis, kan hos fiskar finna ett brett och mångsidigt register av röster, som kunde bidra till att berika naturlyriken. Perspektiven skulle mångfaldigas, den tematiska rörligheten bli större och nya språkliga figurationer skulle med nödvändighet uppstå. Dessutom skulle kanske den tröttsamma fågelsång, som alltid ljudit i poesin, dämpas en aning, till förmån för de lockande och hotfulla toner som kan transponeras från den akvatiska världen - om man bara lägger örat till hydrofonen.
PEQUOD nr 16, 1996